NÀr Magdalena vaknar vet hon varken var hon Àr eller vem hon Àr. Kroppen Àr blÄslagen, lakanen Àr skitiga och rummet Àr mörkt. NÀr hon ser varelsen betrakta henne försöker hon skrÀckslagen ta sig ur sÀngen, bara för att strax kÀnna att hon har en kvÀvande tyngd över sig. Hon kan inte andas. Hon Àr pÄ vÀg att dö.
Sakta vidgas rummet och berÀttelsen. Magdalena börjar minnas, men hon vÄgar inte lita pÄ sina minnen. Hon vÄgar inte heller lita pÄ varelsen som menar att hon nu tillhör dens vÀrld, en vÀrld dÀr hennes lidande kommer ta slut sÄ lÀnge hon fogar sig. SÄ lÀnge hon accepterar att det inte finns nÄgot att ÄtervÀnda till.
"Vidundran" Àr en roman om att tvingas byta liv och med smÀrta inse att det var nödvÀndigt. Kanske vÀntar det faktiskt nÄgot bÀttre bortom alla plÄgor, all ovisshet, alla vaga minnen? I den förbluffande vackra fjÀllvÀrlden i VÀsterbotten berÀttas en historia om att vÀxa upp utan kÀrlek och att vÀnja sig vid att bli bespottad, som om du vore ett vidunder.