Ingela vÀnde sig om och sÄg pÄ hÀstskon som satt inmurad i vÀggen ovanför stalldörren. Hur skulle hon ta sig upp sÄ att hon nÄdde den? Hon kisade lite och kom plötsligt pÄ vad de dÀr timrade knutarna kunde vara bra till. De gick sÀkert att anvÀnda som stege.
Hon började klÀttra, men nÀr hon kommit sÄ högt att hon nÄdde silverskon, blev hon plötsligt tveksam. Skulle man sÀga nÄgot? Vad var det de andra hade sagt?
- SnÀlla Silversko, hjÀlp mig ..., började hon trevande.
Det var det bÀsta hon kunde komma pÄ. Om silverskon var sÄ mÀktig som alla tycktes tro borde den vÀl förstÄ att hon önskade sig en bÀstis, en vÀn som hon kunde dela allting med.
