Vad hĂ€nder nĂ€r tĂ„gen krĂ„nglar, projektcheferna grĂ€lar och paniken sprider sig i Helsingfors stadshus? Svar: Locket lĂ€ggs pĂ„. Automatiseringen av Helsingforsmetron pĂ„gĂ„r i flera Ă„r utan ordentlig mediebevakning. Vintern 2012 avslöjas mĂ€rkligheter kring en rejĂ€lt kantstött offentlig upphandling. Politiker och tjĂ€nstemĂ€n gĂ„r genast i försvarsstĂ€llning. Beslutsapparaten hostar betĂ€nkligt, nya lögner exponeras och konsulter kommer och gĂ„r i en av 2000-talets pinsammaste affĂ€rer. I NĂŒrnberg avbryts ett liknande projekt. Det anses för dyrt och miljöbelastningen minskar inte heller. Men inte ens det tyska fiaskot fĂ„r Helsingfors att tĂ€nka om. Det enda man gör Ă€r fortsĂ€tter tiga om problemen. Man döper om problemen och kallar dem utmaningar. Inledningen till allt detta skrevs för 30 Ă„r sedan nĂ€r den första metroskandalen drog skam över dĂ„tidens beslutsfattare. Precis som dĂ„ misstĂ€nker stadsfullmĂ€ktige nu fusk men miljonerna fortsĂ€tter att rulla. Den lilla klick av beslutsfattare som styr fortsĂ€tter som förut trots att riksdagens bitrĂ€dande justitieombud ryter till, polisen larmas och rĂ€ttegĂ„ngarna följer pĂ„ varandra. Automatmetroprojektet Ă€r antingen en skickligt orkestrerad manöver för att modernisera och bygga ut en av vĂ€rldens minsta och nordligaste tunnelbanor eller sĂ„ Ă€r det en affĂ€r dĂ€r mĂ€nskliga felbeslut följs av rejĂ€la kortslutningar. Tron pĂ„ metron som en lösning pĂ„ storstadsproblemen Ă€r blind. Men Ă€r alltsammans ett beklagligt misstag eller pĂ„gĂ„ende kriminalitet? Notan riskerar att bli mycket hög och den betalas av stadsborna sedan nĂ€r den nĂ„gon gĂ„ng faststĂ€lls i en skiljemannadomstol. Underjorden Ă€r en avslöjande bok om hur de ansvariga tappade kompassriktningen och allt viktigt sades utanför kontorstid, ett sorts facit över oförmĂ„gan att rĂ€tta till dumheter.