"31 Ă„r senare sitter jag i mammas lĂ€genhet pĂ„ Ăstra Torn i Lund och minns klasskamraternas glĂ„pord som gjorde det omöjligt för mig att undfly sanningen att min hudfĂ€rg var avgörande för hur vĂ€rlden skulle bemöta mej. Jag minns min irrande, envisa jakt efter en mindre splittrad identitet. Jag söker fortfarande platsen dĂ€r jag hör hemma. En plats dĂ€r jag inte Ă€r mitt emellan. DĂ€r jag inte behöver pĂ„minnas om mitt hĂ€lftenskap. Jag har under sĂ„ lĂ„ng tid varken kĂ€nt mej svensk eller amerikansk, vit eller svart.
Jag vet inte om jag kan leva med tanken pÄ att hem bara ska finnas inom mej och aldrig fÄ bli en fysisk plats...Jag tar fram farfar Silas gamla beiga rock dÀr den hÀnger lÀngst in i garderoben. Det enda jag förutom nÄgra vaga minnen har frÄn honom.
Det Àr sÄ mÄnga frÄgor jag skulle vilja stÀlla farfar. Den enkle kyparen som i alla fall alltid hade blanka skor. Han som lÀmnade den fattiga Södern 1920 i hopp om ett bÀttre liv i Harlem. Samma Harlem som pappa lÀmnade 1968 i hopp om ett bÀttre liv i Lund.
Varken mamma eller pappa minns att dom nÄgonsin hade ett samtal med honom om hans liv, hans strÀvan, hans drömmar, hans sorger eller passionerade stunder.
Jag knyter den gröna slipsen runt halsen, tar pÄ mig farfars slitna trenchcoat, mina nyputsade bruna lÀderskor och gÄr ut."
I sökandet efter sina rötter grĂ€ver Jason âTimbuktuâ DiakitĂ© i en familjehistoria frĂ„n slaveriets USA till folkhemmets Sverige.
En droppe midnatt Àr en gripande berÀttelse om hÀrkomst, identitet, motstÄnd, rasism och lÀngtan efter tillhörighet.
