"Min bÄt har blivit en del av mig. Hon stÄr för bÄde glÀdje och besvikelse. Men mest av allt för hopp och möjligheter."
Milo Dahlmann hade försökt en gÄng tidigare, för tolv Är sedan. DÄ blev hon den första svenska kvinnan som ensamseglade över Atlanten. Men Antarktis nÄdde hon inte. Hon kommer mycket vÀl ihÄg sorgen och kÀnslan av hopplöshet. Under ett och ett halvt Är pÄ haven lÀrde hon sig dock hur viktigt det Àr att vÄga sÀtta mÄl och hÄlla fast vid dem. Lika viktigt Àr det att vÄga Àndra sina planer nÀr verkligheten krÀver det. Alla kan vi pÄverka vÄra liv mycket mer Àn vi tror, sÀger Milo, som valde att inte ge upp sina drömmar om havet, Antarktis, den stora harmonin och lyckan i att baka bröd mitt pÄ Atlanten.
Hon gav sig ivÀg igen, med mÄlet att segla till Antarktis pÄ egen köl, med bÀttre utrustning och mer mentalt förberedd Àn förra gÄngen. PÄ egen hand hade hon sparat ihop nÀrmare 1,5 miljoner kronor till den specialbyggda tiometers stÄlbÄten Artemisia II.
Den hÀr gÄngen nÄdde hon sitt mÄl och vÀl dÀr övervÀldigades hon av pingvinerna, den klara sikten och det mÀktiga landskapet. Men fick ocksÄ anledning att fundera över situationen pÄ vÄr planet och hur vi förhÄller oss till den vÀrld vi lever i.
HÀr berÀttar Milo Dahlmann om sina erfarenheter. Det handlar om val av bÄt, vÀg, utrustning och besÀttning, men ocksÄ om den egna kunskapen och kapaciteten. Hon förmedlar vad hon upplevt och lÀrt och lÀr oss att mÄnga av vÄra drömmar om livet har en möjlighet att bli verklighet. Vi kan mer Àn vi tror! Om bÄt och besÀttning, men ocksÄ om rÀdsla och mod och framför allt om lyckan att segla pÄ egen köl.
