blott av den tunna hinnan av en bild hÄlls vÀrldens djup och ögats mörker skilda
TvÄ rader, hÀmtade ur Lars Gustafssons första diktsamling för snart femtio Är sedan. Samma dubbelseende har prÀglat hela hans poesi. MÀnniskans gÄta, den kosmiska utblicken, och dÀremellan de bebodda vÀrldarnas rikedom.
Men vilken rikedom i denna tunna hinna! Vem annars kan skriva om filosofi och matematik som Lars Gustafsson se primtalen som mörka fÀstningar pÄ en platt och svÄrförsvarad vÄtmark, eller undra vad normalfördelningens fru Gauss döljer för obehagliga överraskningar under sin kjortelfÄll? Vem kan som han se skönheten i mörtstimmets dans före orden och höra sÄngen i kronorna hos den skog som varje kvÀll passerar i uppsÄgat skick pÄ elvatÄget?
Alla lÀsare av Lars Gustafssons poesi som blir upprymda av detta sÀtt att tÀnka i bild kommer att bli lyckliga över hans nya dikter. Men ocksÄ gripas av den stillsamma eftertanken och det alltmer oförstÀllda vemodet i dem.