"Röda fanor" är en berättelse om besvikelse.
Erik Holm är socialdemokrat. Han har gjort karriär inom rörelsen – en boksynt idealist. Allaredan under sin studietid på folkhögskolan i Brunnsvik i början på 30-talet konfronteras han med strebrarna och materialisterna som fylkar sig under de röda arbetarfanorna. När han långt senare ser tillbaka på sitt liv är han djupt desillusionerad och har trätt ut ur partiet.
Berättelsen börjar en 1 maj i Uppsala, då folket samlas på Vaksala torg till det sedvanliga demonstrationståget med Olof Palme i spetsen. Men Erik Holm nöjer sig med åskådarens roll, han känner sig inte längre ha täckning för att gå med i tåget. Han är besviken men är medveten om att han själv också betraktas som en svikare.
Där på torget möter han Martin Skoog, som också betraktar uppmarschen litet från sidan. De växlar några ord, så skiljs de åt i folkmängden. Det är ett betydelsefullt möte därigenom att det ger Erik Holm ingivelse att låta Martin Skoog få en inblick i sitt öde. Berättelsen som är en upptakt till ett större samhällskritiskt romanbygge är en personligt inlevd uppgörelse med samhällsutvecklingen. Martin Skoog är ju författarens alter ego, och Erik Holm utan tvivel hans språkrör. Men berättelsen flyter fritt fram utan dokumentarisk tvångströja …
I tillbakablickar rullas Erik Holms historia upp från det han bryter upp från gruvan – han tillhör en gruvarbetarsläkt i Bergslagen – till dess han lämnar folkhögskolan. Vid hans sida står hustrun Linnea, som delat ljuvt och lett med honom under kampåren, ett utomordentligt kvinnoporträtt. Dottern Anita och hennes studentkamrater hör också till de besvikna. Deras elegiska upplevelse av valborgfirandet i ungdomens stad formar sig till en anklagelse för svek som understryker Erik Holms desillusion.
