Fru Jonason suckade.
- Den där förfärliga telefonen, sa hon. Det är den där apparaten som styr det här huset. Och så har det varit i tjugo år. Jag vet inte när vi fick äta middag i lugn och ro i den här våningen. Tacka vet jag landet. Inga telefoner, inget spring av fotografer och bud och telegrampojkar...
- Och inget elektriskt ljus och inga bekvämligheter och två mil till handelsboden, fyllde sonen Kaj i.
- Inte ett ont ord om Lomsjö, sa hans syster Eva och smög en kaka till pudeln Jönsson som placerat sig under matbordet med huvudet bekvämt lutat i Evas knä. Lomsjö är världens underbaraste ställe. Tänk om man fick åka dit upp till fäboden i stället för att slava i den här varma stan.