”Vad ska det bli av pågen”, undrade säkert pappa Wiking, när
han hösten 1951 lämnade av sin 15-årige son Bengt vid Tomteboda
Blindinstitut. Sonen hade under de senaste åren förlorat
det mesta av sin synförmåga. I den här boken berättar Bengt
Lindqvist själv om hur det blev. Vi får läsa om slitet med
studierna fram till en magisterexamen i språk vid Lunds
universitet och om en strid med Skolöverstyrelsen om rätten
som blind att få utbilda sig till lärare. Han berättar om hur han
bytte karriär, lämnade Sveriges Radio och nådde höga poster
inom handikapprörelsen, blev riksdagsledamot och statsråd
i Olof Palmes och Ingvar Carlssons regeringar. Hans yrkeskarriär
avslutades med ett FN-uppdrag som särskild rapportör
i handikappfrågor, ett uppdrag som förde honom till ett stort
antal länder. I bokens avslutande del funderar författaren kring
en rad aktuella ämnen, som fångar hans uppmärksamhet.
Varför blev livet som det blev? Blindheten var naturligtvis
ibland ett hinder, men var den kanske också något annat? Var
den rent av en tillgång eller framgångsfaktor i Bengt Lindqvists
liv?
”Bengt kom med tunnelbanan till Skanstull och var på väg upp mot
utgången. Ofta under sitt aktiva liv kände han att han fick för lite
fysisk träning. När han kom fram till trappan tog han därför tag i räcket
och for iväg uppför. Färden avbröts abrupt med att hans huvud sjönk
in i något mjukt men ändå fast. Det visade sig att han kört huvudet i
magen på en stadig man på väg nerför trappan. Uppretad röt denne:
’Är du blind, din djävul?’ ’Det kan du ge dig fan på’, svarade Bengt,
rundade mannen och fortsatte uppåt.”
Bengt Lindqvist
född i Helsingborg 1936, utbildning som språklärare, ledande poster
inom handikapprörelsen, riksdagsledamot och statsråd under perioden
1982-1995, uppdrag som FN-rapportör i handikappfrågor 1994-2002.
