Inte är vind

Sädesfält, abstrakta berg, tomma hotell. Svalg före formen, före all nåd. Ohörbart strilande salt. Ansikten undrande sköra stenar klara som tankar om tingen då de framträder i det meningstömdas lugna ljus. Något i mig har fallit och ska inte falla mer. Det är bara en utsaga. Forcerad ledighet under markiserna. Ords dimma. På den gapande fisken krälar steklarna. I Erik Bergqvists nya dikter träder världen fram i mättade bilder, på en gång tömd och fylld av oklar betydelse, ”som badorter i romaner ingen längre läser”. En ängel rör sig genom texten. Eller är ängeln i själva verket regn? Eller tid? Det ofullkomliga sätter världen och dikten i rörelse, i en girig längtan efter verklighet. Ett slags nåd finns i detaljerna, i det som försvinner men är här ännu en stund. Som på genomresa, i övergångsformer, blir fenomenen synliga – de märkliga och de vanliga –, om vilka en dikt borde skrivas.