"Nu kör vi", sa Daniel och tittade på mig. Det var en kväll på en restaurang på Söder, över en varsin tallrik pasta. Det var vin i de stora glasen och kärlek i luften.
Han tog min hand i sin och jag log. Jag minns det så väl. Glädjeruset som infann sig. Den omedelbara upprymdheten. Jag som hade längtat så länge. Nu ville han också. Ha barn med mig.
Vi skulle göra vårt kärleksbarn, bli föräldrar. Han skulle bli mitt barns pappa, jag någons mamma. Ett barn. Att älska och ta hand om. Att dela allt med, bli en del av.
"Du ska se att du är gravid om ett par månader", sa Daniel och tog en tugga av maten. Han visste inte hur fel han hade. Vi hade ingen aning om att vi skulle få leva med stress, frustration och en känsla av utsatthet tätt in på oss. Visste inte hur psykiskt dåligt man kan må av att inte kunna få barn när man själv vill, att det kan förändra en del av ens personlighet. Vi hade aldrig tidigare mött saknaden efter något som aldrig funnits. Vi förstod inte att hela ens tillvaro blir upp och ner, att relationer kan ställas på sin spets, att situationen påverkar hela ens liv. Vi hade ingen tanke på att det skulle bli vår verklighet. Och det var nog tur.
Det här är en berättelse som delvis är fiktiv, men mestadels sann. Det är en historia om ett tillstånd, om en kamp, om en innerlig längtan. Det här är en berättelse om ofrivillig barnlöshet.
Camilla Sundkvist är född 1975. Hon bor i Tyresö utanför Stockholm och arbetar som pedagog. "Känslostorm" är hennes debutroman.
