Det började långsamt gå upp för honom vad just den här sången skulle betyda. Han ville inte höra. Inte nu. Det var för tidigt. På tok för tidigt. Han försökte resa sig från fåtöljen men insåg skräckslaget att hans fötter var fasttejpade i fåtöljens ben, armarna i armstödet. Samma silvertejp som effektivt hindrade hans rop från att höras längre än fram till tröskeln in till dirigentlogen.
I Ond musik av Fredrik Österling går revanschlusten som en röd och blodig tråd genom berättelsen. Vad är vi beredda att offra för att nå våra mål?
