Att fylla Är har alltid gett mig en kÀnsla av att allt stannar upp. Man befinner sig i jordens mitt, den som allting kretsar kring. Det Àr exakt samma kÀnsla som jag hade nÀr mamma dog. DÄ var det som om klotet slutade snurra alldeles tvÀrt och i samma stund började jag flyta tyngdlös genom Stockholm och jag hörde inget och trodde att alla andra var lika pÄverkade som jag. Men alla andra gick stadigt pÄ marken och tittade inte ens upp pÄ mig, dÀr jag kryssade planlöst över himlen i tron att jag aldrig skulle komma ner igen.
Hon Àr vanlig, osynlig, utan titel. Hon kör med pastellfÀrger och stÀngd dörr, trots pappas önskan om att hon ska ha sotade ögon och skrika KUKEN! Ät honom, för dÄ hade han kanske kunnat förstÄ. Han Àr den som avgrundsgrÄter. Hon Àr den som tÀnker att det finns olika sÀtt att göra uppror pÄ.
Hon hÀnger hemma hos AngÚle och tillsammans har de en bakblogg. Att fylla plÄt efter plÄt med kardemummabullar Àr ocksÄ ett sÀtt att grÄta.
Hon kastar sig om halsen pÄ brorsan de fÄ gÄnger han kommer hem och hÀlsar pÄ. Men han har börjat försvinna. Han Àr nykÀr och pluggar lÄngt, lÄngt bort. Hon mÄste svÀlja intensivt för att inte grÄta nÀr han gÄr.
Hon skiter i pappa men det Àr svÄrt. Han tar bara över med sina berÀttelser frÄn förr om mamma, om hur det var dÄ. Om lungcancer och döden.
Hon tjuvröker i tyst protest pÄ sitt hemliga stÀlle i parken. Bara dÀr infinner sig lugnet. Men en dag saknas en cigg i det vÀl undangömda paketet. NÄgon vet. NÄgon har sett.
Anna Charlotta Gunnarson ger oss en rÄ, rolig och rörande roman om sorg och separation och om att gÄ vidare och fortsÀtta leva trots att man inte vet hur.