Jag lärde mig att skriva genom att prata. Genom att vara hon i klassrummet som fick sitta med bänken bakvänd, ansiktet mot väggen, för att inte störa. Ska man prata så mycket som jag har gjort måste man bli bra på att formulera sig.

Av någon anledning började jag formulera mig med mer än bara rösten, jag skrev när det inte fanns någon i närheten att prata skavsår i öronen på. Jag skrev ur min fantasi, saker som var helt hittepå. Sånt man inte kan säga utan att bli kallad lögnare.

När jag hade pratat i typ tjugo år blev jag mer och mer sugen på att lyssna. Jag pluggade till socionom och började sedan arbeta med familjer, barn och ungdomar. Allt handlade om kommunikation, ofta via tolk. Livsberättelser formades framför mig och jag blev helt golvad. Jag förstod hur viktigt det är att vi pratar och berättar, både för vår egen förståelse skull och andras. Jag märkte hur mäktigt det skrivna ordet blev på mina myndighetspapper.

Behovet av att skriva fiktion växte sig större. Plötsligt var utrymmet i mobilen fyllt av anteckningar. Det var dags att ta det här på allvar, det var dags att skriva en bok. Jag började skriva på riktigt, på datorn, och skämdes över hur pretentiöst det var. Jag satt på caféer i läsglasögon, drack kaffe utan mjölk och lajvade författare. Jag vågade knappt berätta för någon. Satt inomhus en hel sommar.

Jag heter Agnes Lindström och min debutroman heter Hata Gustavsberg. I boken är det Miranda som pratar, och jag har låtit henne berätta sin berättelse. Hon vet inte alltid vad det är hon försöker säga, men hon lär sig på vägen.