Det hördes sorl och skratt frÄn köket. Jag satte mig upp i sÀngen och lyssnade. Var det inte tidigt pÄ morgonen? Jo, det mÄste det vara. Mycket, mycket tidigt. SmÄsyskonen lÄg Ànnu kvar i Lillroffon och sov, men fars och mors breda sÀng stod tom. Solen stod i öster och lyste in i en bred ljusflod över de granna trasmattorna. FÄglarna kvittrade sin morgonvisa. Men ÀndÄ tycktes det ha kommit frÀmmande mÀnniskor ut till KvarngÄrden.
Nog var det underligt, att det pratades och glammades i köket sÄ tidigt. Jag lyssnade och funderade. Ja, det var ju alltid folk vid kvarnen, men det var tanter som pratade dÀrnere! Det var flera stycken kvinnliga röster. Det hörde jag nog.
O, sÄ dum jag var! Nu kom jag med ens ihÄg det. Jag hade bestÀmt tappat minnet under sömnen. Jag rusade upp ur handklaveret, som jag kallade min sÀng. Det var ju gökotta i dag! Och det var pingstdagen. Nu hade tanterna redan kommit och höll pÄ att göra i ordning dÀrnere. Jag mÄste skynda mig och klÀ mig. Vilken tur att det var en sÄdan strÄlande morgon!
