Hej alla barn! Och till er vuxna som en gång varit barn. Hej på er också!
Vi har säkert setts någon gång!
Ni kanske har undrat varför det blev just jag och inte någon annan, som delar ut klappar på julafton?
Det brukar i alla fall jag göra ibland. Även fast jag vet hur det gick till, så måste jag ibland tänka tillbaks på allt som hände den där gången för länge, länge sen.
Det kanske låter lite konstigt, men det var faktiskt aldrig planerat.
Det bara blev så. Jag råkade snubbla in i det här bara. Somliga hamnar på somliga platser där somliga saker blir. Det ni vuxna barn kallar för ödet.
Hur otroligt det än låter så har även jag varit barn en gång, och det var faktiskt då den här resan började. Eller, lite tidigare än så till och med.
Äventyret börjar när mina föräldrar träffades som två unga, bekymmerslösa själar.
Det är ett äventyr fullt av massa övernaturliga saker såsom flygande hästar, svarta delfiner och Nya Zeeländska Peter Jacksonar. Tror ni mig inte, så är det förmodligen så att ni blivit alldeles för upptagna med att vara vuxna och glömt bort hur man gör när man använder sin fantasi.
Om ni känner er träffade, att det blir lite för rörigt med allt hokus pokus, så behöver ni inte läsa. Det gör inget. Jag tycker om er ändå.
Men till alla er andra. Alla barn och alla vuxna barn, vill jag bara säga.
Håll i er i något som sitter fast!
För nu åker vi!
