Den för länge sedan fördrivna ursprungsbefolkningen på planeten Västvärlden gör uppror. De så kallade vildarna startar en blodig kamp för sina glömda och förträngda rättigheter. Pyrrus och Kerk hamnar mitt i konflikten och får en nästan omöjlig uppgift att medla. Hur stoppa ett grymt utrotningskrig, där det kan finnas endast en vinnare? Om de båda rymdäventyrarna inte lyckas i sina fredsförsök, kommer Andromedagalaxens främsta och äldsta koloni att gå under. Hur bekämpa oförsonliga attityder och fördomar, som förstärkts under en lång tid? Kan det bli bättre?
Denna gång kämpar äventyrarna också mot vädrets makter. Oförsonliga snöstormar i vildarnas hemtrakter håller på att ta kål på dem.
Sjunde boken om rymdäventyrarna Pyrrus och Kerk, vilkas motto är "Det kommer att bli bättre".
"Vilden kunde inte låta bli att le. Allt skulle rasa samman. En skenande hjord lämnade inget kvar. Den jämnade allt med marken. De invånare som mot förmodan överlevde attacken, skulle drivas ut i floden och dränkas som de vilddjur de var.
Det fanns ingen förlåtelse.
Bara ett djupt hat som överskred allt förnuft."
"Han trevade sig vidare i tunneln. Denna gång brydde han sig inte om de blöta partier han stötte på. Han hittade den trånga passagen och vände sig om, trevade vidare åt det andra hållet. Han var övertygad om att han skulle dö. Ändå gick han framåt med stapplande steg. Tankarna flög. Fladdermössen kommer att äta upp dig. Vad är det för nonsens? Fladdermössen kan inte äta upp dig. Inte den här sortens fladdermöss.
Nej, men skalbaggarna.
Han var mest rädd för skalbaggarna.
De krypande asätarna.
Han darrade av skräck."
