Kalle tittade på Frida igen. Hon vågade nästan inte andas. Tänk om ...
— Jag behöver ett jobb, viskade hon. Och jag kan börja med detsamma. Tala bara om vad jag ska göra.
— Gunnar ska mata fiskarna, sa Kalle. Du kan hjälpa honom till att börja med.
Frida suckade av lättnad och såg sej omkring. Runt väggarna fanns stora akvarier med fiskar i fler färger än Frida någonsin hade sett. Och vattnet var alldeles grönt.
Frida tittade in i det största akvariet. Där simmade ljust skära fiskar fram och tillbaka bland de gröna växterna. På bottnen fanns en stor snäcka, som det bubblade upp luft ur för att fiskarna skulle må bra.
Frida låtsades att hon var en sjöjungfru som simmade omkring därinne. Snäckan var ett stort, underbart slott, som hennes pappa havskungen ägde.
Om hon höll ögonen intill glaset kändes det som om hon var inne i själva akvariet.
