Augustina Budja, föddes strax efter 2:a världskrigets slut, den 28 maj 1945 i en liten by, Grabsinci i nordöstradel av Slovenien. Författarens föräldrar, far August och mor Angela, föddes 1905 resp. 1916, vilket var innan det 1:a världskrigetsslut, då de slovenska provinser, som utgör dagens Slovenien, tillhörde Österrike- Ungerns dubbelmonarki. 1918 ingick Slovenien i Serbernas, Kroaternas SHS kungarike, för att 1929 inkorporerades i Kungariket Jugoslavien. Detta höll till 1944 då den Socialistiska Federativa Jugoslavien SFRJ, under diktatorn Titos kommunistiska ledning bildades. Först 1991 utropades Republiken Sloveniens självständighet. Det blev många turer och stora politiska omvälvningar under författarens livstid.
1964 kom Augustina, då gift som Prevolnik, till Sverige. Här bildade hon tillsammans med maken Martin Prevolnik sin familj, de fick tre barn tät efter varandra , Teodora 1965, Hilena 1966 och Anne-Marie 1968. Under några följande år kom även makarna Prevolniks övriga familjen till Sverige. Augustinas föräldrar, först kom bror Janez med frun 1965 samt föräldrarna August och Angela 1966. Storasyster Gabrijela med maken och sonen Leopold Karlin jr kom också 1966, samt sist men inte minst lillasyster Olga som kom 1968. Samma år bildades i
Landskrona den första slovenska föreningen, Triglav. Redan 1975 blev dock skilsmässan mellan makarna Prevolnik ett faktum. Detta innebar den första stora kris i Augustinas liv.
I boken Min livshistorias 1:a del beskrivs författarens barndom och hennes tonårsliv i Slovenien, samhällets mobbing pga. att föräldrarna inte anslöt sig till kommunistiskt parti; i andra delen kan vi följa henne som vuxen genom livet i Sverige, samt om hennes upplevelse av institutionell mobbing här pga. hennes bakgrund som invandrare; för att i del 3 läsa hennes autobiografiska berättelse om att uppleva, överleva och leva med hål i hjärnan efter en stroke. Hon skriver om det helt fantastiska stöd som hon fick under den svåra sjukdomstiden från familjens sida och speciellt en kärleksförklaring till sin nuvarande make Zvonimir, Zvonko Bencek. De gifte sig 2015 efter 38 års samboförhållanden, trots Augustinas nuvarande svåra handikapp. Redan 1981 fick de en son, Matej, Daniel Bencek. Författaren drar också några paralleller mellan slovensk och svensk sjukvård, som enligt henne är bra på många punkter, men bristfällig på flera, särskilt när det gäller läkarnas preventiva insattser och uppföljning av vissa sjukdomstillstånd. Boken speglar helt enkelt författarens egna äkta upplevelser.
Boken år skriven som en Jag-roman med kommenterade berättare. De viktigaste personerna i boken är Augustins familjemedlemmar, föräldrar, syskon, make och barn. Eftersom detta skrevs som en autobiografi, en historisk Jag-roman, blir författaren den viktigaste personen i boken. Det är hennes livshistoria som berättas. Med sina fotografier i boken vill Augustina illustrera vissa händelser som hon skriver om.
Boken är både lättläst och läsvärd, meningen är att läsaren får sig några tankeställare under läsningens gång . Med berättelsen vill författaren ge läsaren insyn i de egna upplevelser av det onda som följer med all slags mobbing, och som ofta drabbar de s.k. andraklassmedborgare det kan röra sig om mobbing pga. föräldrarnas avvikande politiska åsikter eller institutionell mobbing pga. individens bakgrund som invandrare.tyvär kan man inte påverka sin situation. Frågor - varför händer detta mig och vem är jag, dyker upp under skrivandets gång. Trots dessa och andra svårigheter tycks huvudpersonen trivas med livet och går vidare med rak rygg genom dess labyrint.