I Erik Bergqvists poesi förenas barnets förvåning med åldrandets melankoli och resignationen. Ivern att samla och resonera börjar i detaljen och utmynnar i det stora perspektivet, eller tvärtom. Med diktsamlingen Skuggas vikt fullbordas en löst hållen trilogi, som inleddes med Skingra (2013) och fortsatte med Inte är vind (2015): en vandring genom det som hänger samman och det som faller sönder.