Dottern hÄller upp de tunga kjolarna och underkjolarna. Svart plysch. Döda soldaters kvarglömda cigarettbloss kantar flyktingens vÀg, modern andas tungt och Ànnu ett hjÀrta slutar att slÄ men ingen jag kÀnner blev fimpad sÄ fortsÀtt bara att gÄ. Modern uppmanar dottern att sluta slingra de lÄnga benen kring grenarna, gÄ hÀr bredvid mig. Dottern hör upp och lyder men fortsÀtter att vicka pÄ höfterna. Och vidare, sÀger modern, ska du se upp för vÀxande rötter och fallande granater, men viktigast av allt Àr skynda pÄ! Ingen av oss har Ànnu ramlat omkull, frustrerat snubblar vi dock omkring, det Àr vÀgen som Àr dÄlig, inte vi, inte vi. DÀr svÀnger den och de följer uthÄlligt efter. Dottern hÄller sig segt fast i muskelstrÄt som modern pliktskyldigt rÀcker fram. En krok? Min lilla tÄ. Kan vi inte stanna sÄ att jag fÄr suga lite sexuellt? Dottern viftar pÄ stjÀrtsvansen, den Àr alldeles mahognybrun eftersom hon tillbringat flera veckor pÄ stran-den, innan soldaterna kom, och nu flykten i sommarsolen, den Àr hetare Àn vanligt i Är. Som en bastubris fast vÀrre, pÄ riktigt alltsÄ. Mellan dem finns deras relation och dÀr Àr ocksÄ ömt och varmt, det Àr ett kÀrleksband i form av subtila klossar. Modern drar i ena Ànden och dottern kommer struttande emot henne som en marionett, söt Àr hon, puss. Klossarna rasar. Och sÄ drar hon igen, plötsligare och brutalare denna gÄng och lyckas i sista stund rÀdda dottern undan kriget.
Mor och tonÄrsdottern Lara flyr frÄn ett krig och efter en dramatisk resa anlÀnder de till ett nytt land. I ett höghus i förorten finns Henok, hans far och Henoks kompis Rene. Lara upplever tillvaron hudnÀra och vÄldsamt.
Lidija Praizovic skildrar en ung flickas identitetskramp som en hallucination. Förlusten av ett land, sexuellt uppvaknande och fri-görelsen frÄn modern blir en lika smÀrtsam som livsbejakande er-farenhet som Lara tacklar med trots, humor och vildsint fantasi.
