Jag vände om. Under en tyngd av bly. Jag smög bort längs trädgårdsgången och hela kroppen skakade av gråt därför att allt såg så omöjligt ut. Över att man inte ens kan säga något med blommor. Jag snyftade över omgivningens makt och hatade mig själv för det svek jag hånar alla andra för. Att inte kunna erkänna sig själv. Att inte kunna stiga in i en hiss, gå nerför en gång eller två och ge en blomma till en man som man älskar.
Säg det med blommor! Så enkelt det kan vara, men ändå så svårt. För vad säger egentligen en kvinna när hon ger en blomma till en man? Till en man som inte alls vill ha någon växt utan själva kvinnan, fast i reviderad utgåva, med lämpliga strykningar på olämpliga ställen. Är det inte en direkt förolämpning? Men om man inte ens kan säga det med blommor, kan man säga det överhuvudtaget då? Den inre kamp mellan egna ideal och samhällets förväntningar som beskrivs i Suzanne Brøggers novell från 1975 kunde lika gärna ha utspelats idag.
