Min mormor säger att tiden går långsammare för barn än för vuxna. Det är för att man ska hinna lära sig så mycket som möjligt.
Jag vet bara att det här året med Vildros har gått mycket långsamt, hela tiden har jag längtat efter att få tävla med henne. Jag har tränat och tränat, lärt mig rida på ett nytt sätt och Vildros har lärt sig tycka om att hoppa hinder på nytt.
Nu tror min lärare Sixten att det kan vara dags! Nu ska vi äntligen få visa vad vi går för!
Här är ett urval recensioner. Läs fler på författarens egen hemsida: www.heddibockman.com
Ann-Christin Hellberg-Sågfors i Hufvudstadsbladet, Finland 5 januari 2000:
TONÅRSFLICKAN, HÄSTEN OCH HÄXAN
”Och vet du, åren går långsammare för barn än för vuxna. Kanske för att de ska hinna lära sig mera.” Heddi Böckmans fjärde bok om Alexandra: ”Sandra och Vildros tävlar”, är en doftande blandning av hö, hästar, häxkrafter och månljus.
Med mormoderns hjälp upplever barnen allvaret i att möta det oförklarliga, t.o.m. spökerier. Det farliga blir ännu värre, eftersom Sandras liv annars är så tryggt och skyddat. Men det är inte det onaturliga som är värst. En olycklig pojke terroriserar gården och Sandra möter honom på loftet bland höbalarna i en fruktansvärd kamp.
Böckman skildrar paniken och skräcken väldigt skickligt och hon ger sällan svartvita skildringar av människor, förutom möjligen av mamman. Pojken sätts i sitt sammanhang och fastän man inte kan acceptera hans handlande så förstår man honom. Mormodern försvinner lika plötsligt som hon dykt upp. Hon återvänder till sitt berg och sin älv i Lappland. Sandra håller kontakt med henne via månen och mormodern tar med sig den vilda pojken till Lappland ”eftersom hon haft hand om besvärliga ungar förut”. Det kanske låter som om Böckman öst på med alla ingredienser i engelsk flickboksanda, men hon berättar så att man vill tro och leds med i idyllen och uppleva skräcken och det oförklarliga mellan trygga pärmar.
Bibliotekstjänst 1998, Marianne Ekenbjörn:
Det här är den fjärde boken om Sandra och hennes älskade häst Vildros. Vi får veta mycket om hopptävlingar, olika skolor inom ridsporten, avundsjuka och segerglädje, men också om förälskelse och om Sandras mormor. Mormodern är synsk och vet allt om örters verkan och hon är den enda som förstår att den som en gång sargat ett träd illa kommer att göra värre saker. Mystik och gammal kunskap om övernaturliga ting vävs in i en annars mycket jordnära berättelse om en hästgård i Skåne, ingredienser som gör Sandra och Vildros tävlar till en härlig blandning av vardaglig hemkänsla och lurande farligheter mitt i idyllen. Boken blir inte sämre av att författaren är en professionell galopptränare. Tävlingar beskrivs så realistiskt och levande att även en inte hästtokig kommer att lära sig något nytt.
