Hoppsan och Måns tyckte att de sprungit i indiska palats i tvåtusen år ungefär, när de äntligen kom ut på en balkong, som löpte runt en inbyggd gård. Nere på gården fanns en jättestor bassäng med en gyllene fontän i mitten. På vattenytan som försilvrades av månens sken (tänk, det hade hunnit bli kväll) gungade gula, röda och vita näckrosor. Och nere på djupet simmade små glänsande guldfiskar.
Hoppsan och Måns stannade ett ögonblick och lyssnade. Inte ett ljud hördes förutom fontänens plaskande. Det var så lugnt och så vackert, att Hoppsan och Måns drog ett djupt, befriat andetag.
– O, om vi bara kunde få tag i fursten, sa Hoppsan.
– Titta där, sa Måns ivrigt. Där kommer han ju. Det måste helt enkelt vara han!