Jag visste att han skulle dö.
Inte av typen alla-kommer-vi-att-dö-en-dag utan en mer avlägsen demonlik känsla, som alltid funnits där i bakgrunden. Passiv kanske, men ändå närvarande. Som en magkänsla man envist trycker bort, som ett besked man vägrar ta emot, som vad som helst där acceptansen lyser med sin frånvaro.
Nattsvart men ändå ilsket ljust.
Så stark var känslan när den kom och gick. Som en föraning skvallrandes om att tiden snart skulle vara ute.
Hur förberedd jag än trodde mig vara så hade jag aldrig känt mig så överrumplad som när det visade sig att jag hela tiden haft rätt.
Gabbe, Alva, Olivia, Louie och Sonny lever i samma stad, samtidigt - fast på väldigt olika sätt. De har olika förutsättningar, drömmar och mål. Men något de har gemensamt är att allting ställs på ända när Louies bror Sandro hittas död, han har tagit sitt eget liv.
Sandros död blir katalysatorn för en rad olika utfall i karaktärernas liv när de tvingas djupare in i sina egna känslor, genom att behöva förhålla sig till slutet av en annan persons liv.
