Clara vÀxer upp i en liten stad. I ett vÀlbestÀllt hem, med högutbildade förÀldrar. Allt Àr dock inte som det ser ut.
âDu borde verkligen vara tacksam över att du Ă€r sĂ„ priviligerad. Det finns mĂ„nga barn som önskar sig ett sĂ„nt hem som du harâ, sa Fröken.
Clara lyckades trycka undan impulsen att himla med ögonen. NÀstan. Hon gjorde det lite, lite, men sedan smög kÀnslan av hopplöshet sig pÄ. Inuti var hon ledsnare och Ànnu ensammare Àn vanligt.
âDu har allt, Claraâ, sa Fröken. âMĂ„nga har ingenting förstĂ„r du. Livet Ă€r inte rĂ€ttvistâ.
Det sista sa hon nÀstan som om hon pratade med sig sjÀlv.
Clara tÀnkte att hon hade rÀtt. Livet var sannerligen inte rÀttvist. Fröken hade dock ingen aning om pÄ vilket sÀtt det verkligen var orÀttvist.
Ingen tycktes ana.