Måndagen 19 april 1943 inledde nazityskarna den sista akten i Warszawagettots historia. Gettot skulle stängas och de sista ca 60 000 judiska invånarna transporteras till förintelseläger. Aktionen bedömdes ta tre dagar men den tidsplanen sprack omgående. Tyskarna hade nämligen inte kalkylerat med möjligheten att judarna kunde göra väpnat motstånd. Och det gjorde de.
Soldater från två judiska motståndsgrupper, Judiska Kamporganisationen och Judiska Militära Unionen, utsatte tyskarna för intensiva eldöverfall och jagade ut dem från gettot på morgonen den 19 april. För första gången under kriget hade tyska trupper stött på ett organiserat väpnat motstånd i en stad de ockuperade och tvingades retirera. Det som följde var ändå en Davids kamp mot Goliat. Trots sin övermakt tog det en månad för tyskarna att slå ner allt motstånd och rensa gettot.
De judiska kämparna hyste aldrig några illusioner om utgången. Deras uppror ska ses som en symbolisk strid om rätten att få leva men framför allt som en kamp om människovärdet som nazisterna tagit ifrån dem. På slagfältet i gettot fick judarna chansen att dö som fria människor, vilket var precis så de ville ha det.
I förlängningen var upproret också en slags protest mot omvärldens likgiltighet inför det judiska folkets öde. Därmed skulle den mentalitet som präglat upproret komma att få stor betydelse för staten Israel och dess kamp för överlevnad.
Judarna har vapen! berättar om upproret utifrån ett brett spektra av källor. Myter avlivas och nya hjältar framträder. Framför allt är det en historia om offervilja, mod och sorg.