Jag försökte att inte ge efter flera gånger för min ångest, men jag tror ändå mamma och pappa såg på mig, hur orolig jag var. Förskräckligt tomt blev det, när Gunnar reste, och jag kan inte fatta hur jag skulle burit mig åt, om det inte ordnat sig så, att även jag fick komma med till Sydamerika. Nu finns det hopp om att vi får träffas några dagar under julen. Undra sedan på om jag är lycklig!
Det svåraste blir nu bara avskedet från mina kära. Mina koffertar står färdigpackade, och de två dagar jag har kvar ska jag helt ägna mig åt min och Gunnars familj.
— Du måste lova att vara rädd om dig, säger mamma flera gånger om dagen.
