Peter, författare i femtioÄrsÄldern, sitter hemma i à bo och vÀntar pÄ sin fru Zebra. OcksÄ Zebra Àr i femtioÄrsÄldern, akademiskt framgÄngsrik och gravid. Hon Àr nÀstan alltid borta pÄ akademin, med vÀnner och har inte plats för hÄglöshet i sitt liv. Sina tvÄ tonÄrsbarn stöter Peter ibland ihop med pÄ gatan.
Sommaren 1988 var Peter ung man i Nykarleby. Sommaren 1988 fick han för första gÄngen syn pÄ sina förÀldrar som vuxna, sjÀlvstÀndiga mÀnniskor i ett komplicerat Àktenskap. Varje morgon plockade far, som var trÀdgÄrdsmÀstare, en ros till mor och lÀmnade den flytande i en skÄl. Det var beviset pÄ hans verbalt haltande kÀrlek.
NÄgon ros i en skÄl har Peter aldrig Ästadkommit. Vad har han egentligen gjort med sitt liv och med andras? Vad har livet gjort med Peter? Och kan inte Zebra bara komma hem?
Hos Peter Sandström förenas det realistiska med det absurda, det melankoliska med det humoristiska. I Laudatur Äterkommer Peter Sandström till teman som han behandlade i den hyllade romanen Transparente blanche frÄn 2014: att vara vuxen med Äldrande förÀldrar, att stÄ ut med kÀrleken, och att leva som satellit i kÀrnfamilj.