Svea klev in genom dörren till arbetsstugan i Nattavaara den 1 september 1924 för att stanna där i sju läsår – först de ordinarie sex skolåren, sedan ett extra år som äldstaflicka.
Hon lärde känna föreståndarinnorna Hildur Hedström, Rosa Lagerlöf och Laila Antti.
Nora från Skeldoivie var hennes bästis under hela arbetsstugutiden. I skolan blev hon bekant med barnen som bodde i samhället och gick i samma klass.
Välgörenhet drev hela denna verksamhet i 51 år. Det blev ca 4.800.000 omvårdnadsdygn på totalt 19 arbetsstugor. Det som började som en akut hjälp under hungeråren i början av 1900-talet blev starten för att barnen i norr kunde få en fullständig skolgång.
Trots tämligen hård disciplin vid arbetsstugorna, knapphet och umbäranden, gavs många tillfällen till rörande vänskap, glädje och tacksamhet. För en del var dock vistelsen på arbetsstugan tung och hemlängtan svår.
Bokens redovisning av klasslistor, fotografier och brev skrivna av arbetsstugubarn ger en känsla för gångna tider.
Författaren är dotter till Svea och hon har själv bott i Norrbotten utan landsvägsförbindelse under uppväxten. Hon behövde dock inte bo på arbetsstuga eftersom hon kunde åka till skolan i en personvagn kopplad till malmtågen.
