Marie Norins nya diktsamling undersöker språkligt och existentiellt värdet av ett människoliv, livslögn och skam, nödvändigheten i att släppa taget, följa med i raset.
jag minns att vi sa att vi aldrig skulle krympa varandra
jag minns att vi sa att allt det här kommer att finnas kvar
ordet du, ordet vi, ordet oss
du andas ännu inuti mig
händerna har dina händer
munnen har din mun
jag drömmer att jag faller, saker faller bort från mig, lossnar från mig, händerna, fingrarna, läpparna
kan jag lämna tillbaka det?