Jag vet vart du är - en sann berättelse om våld och övergrepp

Inget för mig

Det är fruktansvärt vad barnet blivit utsatt för, men boken är skriven så otroligt dåligt och mamman är otroligt osympatisk och verkar mest tycka synd om sig själv och fokuserar mest på hur mycket hon bölar över allt som händer. Vägrar dessutom ta emot den hjälp som erbjuds och tycker att alla andra är dumma i huvudet. Boken kunde varit en tredjedel av längden om inte allt upprepas 2-3 gånger och om man plockade bort alla anekdoter utan poäng och utan relevans för ämnet. Boken tycks skriven av en tonåring som börjar alla meningar på samma sätt och med ett barnsligt språk. Det är ideligen ånej ånej ånej om allt men hon gör ingenting för att förändra något utan tycker bara synd om sig själv. Detta är min bästa vän och detta är min bästa vän och vi skrattar och har gjort sååå roliga saker ihop. Jo, vi vet vad en vän är, vi behöver inte höra det 20 gånger i timmen. Ett jävla gnäll om att pappan inte hjälper med barnet men samtidigt är hon väldigt tydlig med att det är "min bebis", "min dotter".. Det är väl ändå bådas barn?! Inte konstigt pappan inte vill ta ansvar när hon ser ungen som enbart sin egen. Berättar helt irrelevanta och ointressanta saker som att hon och väninnan skrattar åt lustiga kläder i en butik men utelämnar viktiga detaljer som varför hon flyttade ihop med Vilhelm. Samma ointressanta detaljer upprepas många gånger om dessutom. Påstår att hon inte får någon hjälp när sanningen är att hjälpen inte duger åt fröken pedant. Påstår att hon fruktade för sitt och barnets säkerhet men tackar nej till en lägenhet som erbjuds. Ingen människa som på allvar är hotad hade gjort så. Man hade bott i ett skjul om det behövts. Pinsam människa! Precis ALLT upprepas minst två gånger både direkt efter varandra och på flera ställen i boken. Några exempel på saker som upprepas direkt efter varandra: "Jag orkar inte mer. Jag orkar verkligen inte." "Hon vill inte ha skor på sig. Skorna är ett kapitel för sig." "Det är verkligen ingen vän. Det är ingen vän till mig längre." "Hon var för liten för att berätta vad som hänt. Hon kunde inte sätta ord på vad som hänt." "Hur elak kan man bli som person? Hur kan man säga så elaka saker till sitt eget barn? Hur kan man göra så? Hur elak får man bli?" Hon får alternativet att hjälpa och skydda barnet, att göra en orosanmälan. Hon verkar totalt tappad för hon vägrar göra en anmälan och tycker att hon själv ska kunna få bestämma och bara hålla barnet hos sig och neka pappan umgänge. Hon verkar inte förstå alls och tycker att alla är dumma i huvudet trots att det bara är hon själv som fullständigt missar poängen. När pappan behåller barnet utan att de är överens är det kidnappning men om hon gör det skyddar hon dottern?! Varför gjorde hon inte bara en orosanmälan så att soc kunde agera? Istället tycker hon såååå synd om sig själv som är såååå stressad. Den här människan har mage att vänta med att göra en socanmälan tills dottern blivit misshandlad men det är soc som är dumma i huvudet?! Hur skulle de ha kunnat utreda tidigare när hon inte anmält? Självklart hade de behövt utreda hemma hos pappan, han kan väl inget göra mot barnet utan barnet?! Hon blir förvånad när samma man lämnar henne på exakt samma sätt en andra gång.. Hur kunde hon lita på honom när han lovade att aldrig göra så igen efter första gången?! Osympatisk, dryg, otrevlig och dumförklarar alla andra utom sig själv och sina påhejare. Tycker verkligen mest synd om sig själv. Säger rakt ut vid ett tillfälle att det var värst för henne, trots att det är barnet som är mest utsatt. Tycker på allvar att någon skulle fråga hur det är med henne när ungen rymmer ett par timmar från sin pappa. Är det inte bättre att polisen lägger resurser på att hitta barnet än att åka hem till mamman som ändå inte har barnet hos sig?! Hur kan man vara så egoistisk? Påstår att hon måste gömma sig och barnen i flera omgångar för att Vilhelm skulle hämta barnet trots att det inte var hans dagar. Varför så dramatisk!? Umgänget är bestämt i rätten så finns ingen anledning att gömma sig. Det är bara att ringa polis när han dyker upp så avvisar de honom. Den här människan verkar vilja göra konflikten större än vad den behöver vara, förstår inte varför?! Vägrar hjälpa barnet genom att köra henne till psyk pga hon jobbat med de som jobbar där och fasaden är viktigare än barnets hälsa. Så hon bölar igen över hur synd det är om henne istället för att hjälpa sitt barn! Vilket ego! "Fina vänner man har eller iallafall trodde att man hade", när dottern som 16-åring väljer att flytta till pappan ett tag och vännen upplyser om att hon inget kan göra. Hon vägrar förstå att en 16-åring får välja själv fast hon tjatat i många år att man ska lyssna på barnet. Men såklart gäller det bara om barnet väljer mamma. Återigen otroligt ego! Hela boken känns som ett långt "tyck synd om mig", hon överdriver allt och anser att hon är den enda med rättigheter. Alla kan dra åt helvete när de påtalar sanningen för henne. Stackars barn!

Vet inte vad jag ska tycka. Skrämmande verklighet där barn far illa och myndigheter väljer att förbise misären. 😏