Den ryske kejsarens beslut att flytta huvudstaden från Åbo till Helsingfors 1812 var ödesdigert på många sätt. Det svenska språket fjärmades från Sverige och en småningom allt finskare huvudort kom att marginalisera svenskan på det nyländska kustområdet. En relativt liten svensk elit i Helsingfors kom att definiera vad som var finlandssvenska.Detta är vad vi lever med nu i Svenskfinland.Men vilken är den svenska vi lever med? I boken fortsätter Leif Höckerstedt sitt resonemang från Fuskfinnar eller östsvenskar? (2000). Skall svenskan i Finland ha en framtid så är det i närmare kontakt med Sverige. Att tro att tvåspråkigheten ska ge finlandssvenskan en ny framtid är en illusion. Det som sker är en språkbytesprocess som i vårt språkklimat verkar tolkas som en vinning.Fokus ligger på språket. Vad är det vi egentligen syftar på då vi talar om svenskan? Hur har talspråket uppkommit, vilka är ljuden och orden, hur blandar vi in finskan och dialekt i vårt språk, vilken roll spelar slangen, hur tilltalar vi varandra? Hur talar man ”fint”?Talspråket i Helsingfors och dess utveckling skildras dels med språkvetenskaplig skärpa, dels med den gamla helsingforsarens nostalgiska lokalkännedom.Språket intresserar alla men de populärvetenskapliga framställningarna är sällsynta. Denna bok riktar sig till den språkintresserade allmänheten men erbjuder också en inkörsport till finlandssvenskan för studenter och språkvetare överhuvudtaget.Leif Höckerstedt är språkvetare och sociolingvist men har också profilerat sig som debattör. I boken förenas dessa roller. Beskrivningen av svenskans utveckling och svanesång i Helsingfors är en väckarklocka.