"Någon kioskvältare är Granqvist (1948-85) knappast [...]. Snarare framstår han som en angelägenhet för finsmakarna – och som han gör det! Särskilt den första, längsta och mest komplicerade prosaboken ("Det blåser i min kropp", 1978) är extremt smakrik mumma för postmodernisten.
Han var inte bara före sin tid i mixen av dagbok och mörka fiktiva fantasier, han fick inte ens några uppföljare: som vore detta verk så unikt och bra att ingen egentligen vågade närma sig dess egensinniga kombination av estetik och etik."
- Jan Karlsson, Kristianstadsbladet
"[D]et är en enorm befrielse att läsa hur enkelt allt blir i Granqvists prosa, om än själva ämnet är ett slags hopplöshet."
- Kristian Lundberg, Expressen
