Den erfarne grävreportern Thomas Kanger frilägger ett mörkt kapitel i det svenska folkhemmets historia: den systematiska vanvården av barnhemsbarn, som pågick i över femtio år och drabbade tiotusentals barn. De allra flesta har aldrig berättat sin historia, trots att de har farit illa av sina erfarenheter långt upp i vuxen ålder. Under barnhemsepoken från början av 1920-talet fram till 1980 omhändertogs över trehundratusen barn och placerades på institutioner eller i fosterhem. Syftet var, som folkhemsarkitekterna makarna Alva och Gunnar Myrdal uttryckte det, ”att höja befolkningsstockens egenskaper”. Men trots det utsattes barnen i många fall för ett besinningslöst och meningslöst lidande. Misshandel, tvångsarbete, förnedring och regelrätta våldtäkter hörde inte till ovanligheterna i deras vardag. Allt detta pågick när Sverige utvecklades till världens kanske mest välmående välfärdsstat. Men dessa barn betraktades som icke önskvärda och behandlades därefter. De vittnesmål och larmrapporter som trots allt hördes togs inte på allvar. Ingen lyssnade på de bortglömda barnen. Thomas Kangers pionjärarbete och hans reportage i SVT:s "Dokument inifrån" ledde till den statliga vanvårdsutredningen och till den slutliga upprättelsen för de drabbade, där tusentals nu vuxna och tidigare omhändertagna barn ges en kvarts miljon kronor vardera i ersättning för sitt lidande. Med en rad nya källor och vittnesmål gräver Kanger nu djupare ned i folkhemmet Sveriges bakgård under rekordåren. Genom att närstudera politiken och enskilda barnhem kommer han en hel struktur på spåren och lyckas synliggöra systematiken i de till synes enskilda övergreppen. Den här boken är ett stycke okänd nutidshistoria och ett gripande vittnesbörd från en del av vårt land som länge legat i skugga.