En sen kväll står en kvinna från Jerusalem utanför ett hus i en stad i norra Holland. I huset bor hennes enda dotter med sin familj och genom fönstret ser kvinnan sina två barnbarn som hon aldrig har fått träffa. Hon knackar inte på utan iakttar dem bara en liten stund innan hon åker hem till Israel igen. Hon har älskat sin dotter och alltid satt henne främst – ändå är det avgrundsdjupa främlingskapet mellan dem hennes eget fel.
Genom Joelas tillbakablickar får vi följa berättelsen om en mor och en dotter. En barndom där ett dyrkat barn står i centrum men där relationen inte överlever moderns kärlek.
Hila Blums roman är en litterär pärla som med kirurgisk precision och många referenser skär fram ett lågmält men djupt drabbande familjedrama.
”Ett lysande författarskap, angeläget och starkt gripande i sin nakna analys av mor-dotter-dramat. /…/ Den psykologiskt skarpsinniga analys Hila Blum gör om moderskapets kval och lycka är så genomträngande att minnesfragment från den egna barndomen blir levande närvaro.” -
