Ingen annan romersk kejsare har i lika hög grad påverkat Europas historia som Konstantin den store. Hans trettio år vid makten (306–337 e.Kr.) blev viktigare för kristendomens utveckling än de föregående trehundra åren tillsammans. Konstantins beslut att gynna en tidigare förtryckt minoritetsreligion ledde till en både andlig och politisk nystart för romarriket. Trosbekännelsen som slogs fast vid kyrkomötet i Nicaea år 325 i närvaro av kejsaren själv gäller än i dag, 1 700 år senare.
Synen på Konstantin har dock skiftat genom historien: Var han en religiös visionär eller snarare en cynisk maktmänniska? Såg han verkligen ett kors på himlen, var målet att kristna imperiets samtliga invånare, och ska grundandet av Konstantinopel uppfattas som ett medvetet brott med det hedniska Rom? Källorna är motstridiga, tendensiösa och fulla av luckor.
Här skildrar för första gången en svensk antikvetare Konstantin och hans tid, i ljuset av äldre och nyare forskning. Det är en berättelse om hur ett tusenårigt rike ömsade skinn och slog in på en helt ny väg som påverkat religion, politik, konst och arkitektur fram till våra dagar. De skiftande tolkningarna är bitvis förbluffande. Var tid har haft sin syn på Konstantin, men som historisk portalfigur framstår han som ständigt aktuell ute i Europa.