Det var en präst, en klockare och en väktare. En prästgård med en pastorska, stor kärlek och kor i fähuset. Får, gris, höns och en församling berömd för sin sång långt ute i havet utanför snävt ritade kartor. Hit kommer man bara med båt, om man i likhet med postförare och sjöbevakare lyckas tråckla sig fram genom den förrädiska skärgården. När man nalkas står kyrkan uppe på berget som ett riktmärke, men när man kommer iland på kyrkön står hon nere i dälden och tar emot.
Här tänker den unga prästfamiljen stanna. Kriget är slut, det är fred i världen. Livsmedelssituationen förbättras långsamt, och gästfriheten är en kristen dygd med rötter i hedendomen. Det är inte fel att göra sig förhoppningar om ett nytt liv, att tänka framåt, skaffa sig utrymme i sin roll, röra sig friare, vara vänskaplig och glad.
Kommunen bygger hälsogård, bro och framtid. Strömmingsfiskarna kommer hem från marknaden i Helsingfors med stoppning i axlarna och guld i munnen. När det blir vinter lägger sig isen som ett golv mellan byarna och kyrkön. I prästgården sjuder det av liv och verksamhet. Mycket ska man hinna med under ett liv, men tiden har prästparet för sig.
Utanför prästgården, på farvattnen och ute på isen, råder uråldriga makter. Det vet postföraren, medan prästen har annat i tankarna när han är på väg hemåt mot ljuset i prästgårdsfönstret.
I Ulla-Lena Lundbergs nya roman förenas många trådar i hennes mångsidiga produktion. I det lilla samhället och i den enskilda människan ligger en hel värld synlig i glimtar och blänk.
