Perioden 1920-1950 innebar en intensiv utveckling av de svenska läroverken. Skolans demokratisering, privatläroverkens ställning och flickors tillgång till högre utbildning debatterades och omprövades. Diskussionen rörde inte heller bara skolans organisation utan också hur undervisningen kunde göras mer elevcentrerad och progressiv. Den progressiva skolan blev ett av idealen. I svensk skoldebatt har just läroverken beskrivits som förebilder, men också som stränga institutioner med auktoritära drag. Båda beskrivningarna har dock lidit brist på egentlig information direkt från lärarna. Johan Samuelsson tar därför sin utgångspunkt i ett tidigare outnyttjat källmaterial där lärarna redogör för hur de organiserade sitt och elevernas arbete. Hans fokus är berättelser som berör historieämnet som vid tiden gick från en nationell prägel till att bli mer samhälls- och samtidsfokuserat. Författaren belyser även lärarnas bakgrund, utbildning och samhällsengagemang. Han visar hur en krets av progressivt orienterade lärare intog centrala positioner i läroverkssverige och propagerade för sina arbetssätt i tidskrifter, lärarföreningar och utredningar. Den kritik som uppstod var polariserande och lämnar spår än idag.
