Dagmar Ruin Ramsays minnen ger en mycket intressant bild av en livsstil som verkar mer avlägsen än bara 50 år. Hon tillhörde den finlandssvenska folkgruppen, och barndomen och ungdomen fram till 1914 förflöt i den mest exklusiva miljö: i Finland på slott och herrgårdar, i Petersburg i kretsen kring Kejsarinnan Dagmar, hos vilken modern var hovdam.
När fadern förflyttades till Turkestan följde hela familjen med. Man reste i egna salongsvagnar och medförde en skara av tjänare. Åren i Turkestan bildar ett färgrikt inslag i minnena. Så kom 1914. Den unga flickan utbildar sig till sjuksköterska och följer med ett fältlasarett till fronten. Hennes upplevelser bland sjuka och söndertrasade soldater är återgivna med ohöljd, kuslig realism som vittnar om både mod och medkänsla. När bolsjevikerna tar makten är hon nära döden men lyckas i sista stund fly till Finland. Mina ryska är innehåller ett rikt och brokigt stoff, och den ger en dokumentarisk bild av en miljö, som nära nog levat oförändrad kvar sedan 1600-talet men nu oåterkalleligen är försvunnen.
