Herr Asperger! Herr Asperger! Vakna! Medvetslös av fylla. Helt borta. Vårdpersonalen har svårt att få igång hans kropp. Den är livlös. Han har ju dessutom legat i poolen ett tag. Under vatten. Så sätter hjärtat igång. Herr Asperger hostar och spottar. Han sluddrar och det är omöjligt att höra vad han säger. Han lever. Han är en jävla katt skriker någon. Han har ju för fan nio liv! Vi är asförbannade och skulle bara vilja slå ihjäl honom för att han förstör våra liv. Vi som stått och skrikit och gråtit och varit så rädda för att de inte skulle kunna få igång hans hjärta igen. Vi som älskar honom. Vi hatar alkoholisten. Herr Asperger! Måste du alltid testa gränserna? Måste du alltid pröva oss? Till det yttersta? Vi älskar ju dig så förbannat.

Dum i huvudet och känslokall!

Det är nog den vanligaste missuppfattningen om en Aspergare.

Jävla fyllesvin!

Det är nog den vanligaste kommentaren om en alkoholist.

Vi som har diagnos. Vi som inte är som alla andra. Vi vill också skriva böcker. Det kanske inte blir så jävla perfekt alltid. Språkligt. Innehållsmässigt. Vi skriver ändå. Någon måste ju berätta vår historia.