Naturen har en djup närvaro i Ingela Strandbergs poesi. Hon skildrar både den svenska landsbygdens traditioner och myter, och det högst samtida och vardagstriviala. Men framför allt utgör hennes diktspråk en förbindelse mellan två slags tystnader: den ensamma människans och naturens.
I sin nya bok inleder hon ett samtal med en av naturens klassiska uttolkare, den amerikanske författaren Henry David Thoreau (1817-62), berömd för sin eremittillvaro vid Walden Pond. Det har resulterat i en självsvåldig och uppfinningsrik poesi, full av överraskande bilder och en lyrisk sensibilitet.
"Ni ska inte tro, herr Thoreau, att Ni kan
lära mig något om att ta emot.
Jag har ett innerligt
förhållande till gryningen.
En morron badade jag
i sju sjöar och såg hur
vinden vispade upp björkarna
till fluffiga klänningar som jag
provade, en efter en, medan ljuset
drog och drog i kedjorna
som förankrade vattnet.
Det rasslade i vildgåsens
kött. Jag hörde värmen vissla
i en storlom. En förberedelse
gömde sig stax under ytan av allt."
