Allt jag har lÀmnat bakom mig, tillfÀlligt eller för alltid, av sÄdant som varit mina glÀdjeÀmnen: dressyrritt, bourgogneviner, biobesök, resor till mina fyra stÀder Paris, Rom, New York, London. Livet har krympt till en liten lÀgenhets storlek. Men Àven det Àr ett liv. Och konstaterandet Àr egentligen felaktigt. Det vÀsentliga Àr inte vad som gÄtt förlorat utan vad som ÄterstÄr. Kanske ocksÄ vad som kan Ätertas.
GuldĂ„ldern Ă€r sannolikt det mest personliga Carl-Johan Malmberg skrivit â den springer ur en nödsituation, plötsligt har livet blivit begrĂ€nsat. Det leder till ett antal sjĂ€lvbiografiska prosatexter, kortare och lĂ€ngre om vartannat, personliga och samtidigt resonerande, tolkande; om ett liv i umgĂ€nge, med konstverk och med ett antal intressanta mĂ€nniskor. HĂ€r berĂ€ttas â frisprĂ„kigt, naket och uppriktigt â om vĂ€nskaper (som att vilja förstĂ„ varför en betydelsefull vĂ€nskap brast) och avund, förnekelse och förĂ€lskelse, ensamhet och oro. Om familjehemligheters verkan pĂ„ de efterkommande, om Ă„ldrade vĂ€nner och vĂ€nner som gĂ„tt bort (Enda gĂ„ngerna jag sjunger numera Ă€r pĂ„ begravningar). Om att hitta rĂ€tt i livet, att kunna se att det varit gott. PlĂ„gad av artros och depression blir varje morgon till en kamp för att kunna stiga ur sĂ€ngen. Lika vĂ€sentliga Ă„terges stunderna av total lyckokĂ€nsla (Livet kan inte vara annat Ă€n gott nĂ€r sĂ„dan musik finns), betydelsen av att ha befunnit sig i en förĂ€lders kĂ€rleksfulla blick (Jag vet Ă„t vem min pappa plockade kastanjer) och att kunna vĂ€lja att vĂ„ga vara sĂ„vĂ€l otidsenlig som nostalgisk (Jag sörjer ocksĂ„ mig sjĂ€lv, den jag en gĂ„ng var).