Lomjansguten, huvudpersonen i Lars Anderssons bitvis drömspelsartade kortroman, var en spelmansvirtuos frĂ„n VĂ€rmlands finnskog i mitten av 1800-talet. Sin omgivnings odugling och en lĂ„ng rad spelmĂ€ns lĂ€romĂ€stare, Ole Bulls elev i nationalromantikens Kristiania; en konung och en drömmare, nu pĂ„ hemvĂ€g efter sju svĂ„ra Ă„r i rallar-och flottarlag och som restaurangmusiker i trĂ€baronernas nya tid. NĂ„gonstans hĂ€r pĂ„ skogen högg han som barn in sitt ansikte i en trĂ€dstam... NĂ€r mycket sent i sitt liv Per Jönsson Lumiainen, Lomjansguten, nĂ€rmade sig sina hemtrakter efter den sista, lĂ„ngvariga arbetsvandringen uppe i norrlandslĂ€nen tyckte han sig vid ett tillfĂ€lle möta ett dopfölje frĂ„n mer Ă€n sexti Ă„r tillbaka i tiden, pĂ„ hemvĂ€g frĂ„n GrĂ€smarks kyrka: hans far Jöns Persson, modern Annika Haukarud, Ă€ven morförĂ€ldrarna Maris och Isak Mattis Ikoinen, bĂ€rande pĂ„ hans syster, tvĂ„ Ă„r före hans egen födelse. De passerade förbi honom utan att hĂ€lsa eller stanna. Han var dĂ„ troligen omtöcknad av trötthet eller feber. Han befann sig i en skogstrakt dĂ€r han nĂ€r som helst kunde stĂ„ inför en mĂ€nniskobild, ett ansikte, inhugget i ett trĂ€d... Nu togs han in i nĂ€sta inbillning, nej han mindes vad han hade hamnat bland för slags folk. Vad som omgav honom var de som kallades köyri, de omvridna. Det var mĂ€nniskor som hade dött i skogen före sin tid. De blev dĂ„ fastklĂ€mda mellan tvĂ„ korsvuxna trĂ€d, nĂ€r trĂ€den rörde sig och skavde mot varann gav de sig tillkĂ€nna med sina jĂ€mmerlĂ€ten. De talade, de omvridna, den ena efter den andra. -Han bĂ€r pĂ„ nĂ„nting den dĂ€r, som han har byltat in. -I skinn. Kan vara mĂ„nga saker det. -Kan vara en syster. Kan vara en yxa. -Kan vara en fiol om man kĂ€nner rĂ€tt igen personen. Lomjansguten pĂ„ scen Sommaren 2015 sĂ€tter VĂ€stanĂ„ teater upp Lomjansguten som pjĂ€s i BerĂ€ttarladan i Rottneros, Sunne, VĂ€rmland. Leif Stinnerbom och Susanne Marko skriver pjĂ€smanus byggt pĂ„ boken och Magnus Stinnerbom skriver musiken. âVi har ett formsprĂ„k som gĂ„r som hand i handske med det hĂ€r materialet, men jag har lust att se om jag kan brĂ„ka lite med min egen form och se om jag kan hitta nya infallsvinklar pĂ„ formen utan att överge den, sade Leif Stinnerbom nĂ€r teaterns samarbee med Lars Andersson offentliggjordes i mars 2014.