I Mållös skriver Anita Goldman med brutal uppriktighet, stor smärta men också med humor om de svåra slitningar som styvfamiljen dagligen konfronteras med.
Styvfamiljen har idag blivit norm i den svenska vardagen, men har knappast skildrats i litteraturen. Nu får den äntligen röst och gestalt i en mycket samtida roman. Mållös är skildringen av femtitalisterna och vad det blev av dem.
Rita och Frida var på 70-talet unga, sexuellt frigjorda och politiskt radikala. Frida var ledande i den tidens kvinnorörelse, Rita i den alternativa kulturrörelsen. Nu är det sent 90-tal och det är dags att summera. Med 70-talets högt spända ideal om solidaritet, kollektivism och frihet som klangbotten utspelar sig ett samtida drama om ansvar och skuld, och om kärlekens och frihetens gränser. För som Rita säger: "Egentligen är det pinsamt tydligt vad det handlar om. Kärlek alltså. Och bristen på den. Jag menar, om man inte kan utvidga sin kärlek till en enda unge, för att han inte är ens egen biologiska, hur sjutton skall man då kunna utvidga sin kärlek till att gälla Världen med stort V."
Runt Frida och Rita rör sig barnen som har hunnit bli ungdomar. Styvbarnen. Ungdomarna har sina egna svar på föräldragenerationens svek och förvirring. Djurrättsaktivisten Hannah ställer upp absoluta krav på solidaritet och inlevelse. Och Kristian undviker konflikten med de vuxna och för istället krig med hela universum på Internet. Styvdottern Li försvinner hemifrån efter sin pappas död och sökandet efter henne ligger som en skugga över berättelsen.
