âDetta svĂ„ra och egentligen alltjĂ€mt ofattbara gick inte att förstĂ„ i stunden, det mĂ„ste först lĂ€ggas bakom oss timme för timme, Ă„r för Ă„r. Men nu Ă€r det dags! Jag kĂ€nner det fast pennan darrar. Tre Ă„r av vĂ„rt gemensamma liv har gĂ„tt ifrĂ„n mig. Jag var dĂ€r och Ă€ndĂ„ inte dĂ€r, sĂ„g och hörde men förstod ingenting. Mitt jag lĂ„g medvetslöst och i dess stĂ€lle kom en robot som gjorde allt som mĂ„ste göras, men utan barmhĂ€rtighet. AndĂ„ kĂ€mpade den stackars bakbundna kĂ€rleken oavbrutet för att komma loss. Vi sĂ„g och hörde den, vi strĂ€ckte oss efter den och gĂ„ng pĂ„ gĂ„ng hugsvalade den oss nĂ€r vi var nĂ€ra att gĂ„ under. Det Ă€r ocksĂ„ kĂ€rleken som driver mig att övervinna det som skilde oss Ă„t. För att förstĂ„.â
Erik Hjalmar Linder och Ulla Isaksson, livskamrater och Àlskande, drabbades gemensamt nÀr Eriks demens tog överhanden över deras samhörighet. Vad hÀnder nÀr ens nÀrmaste förÀndras? Liksom man sjÀlv. HÀr berÀttar Ulla Isaksson mycket öppet och sjÀlvrannsakande om vad hon upplevde.
