När en mor förlorar sitt barn stannar tiden, men världen utanför fortsätter att röra sig obarmhärtigt framåt.I detta direkta samtal mellan två människor konfronteras smärtans innersta väsen. Det är en text som vägrar att vika undan för den tunga sorgen, utan istället söker efter en väg ut ur det mörker som den skapat. Här möter läsaren en röst som inte erbjuder enkla tröstord, utan en skoningslös analys av vad det innebär att vara människa i en föränderlig värld där allt vi håller kärt i slutändan är till låns.Genom historiska exempel och skarpa filosofiska resonemang blottläggs hur vi själva bygger fängelser av våra minnen och förväntningar. Denna moderna tolkning av ett antikt brev bjuder in till en reflekterande läsning om att skapa fotfäste när marken under en skälver. Det är en uppmaning till att ta rodret i det egna livet, även när stormen rasar som hårdast, och att förstå att även den djupaste förtvivlan har en gräns.
