Humoristisk, känslosam, överraskande, burlesk och finstämd – Bellman behärskade de flesta uttryck. Men i de finkulturella kretsarna kring Svenska Akademien förblev han en ”rolighetsminister”, en estradör som intog scenen i pudrad peruk och vitt halskrås och underhöll sin välmående publik med texter om fyllon och prostituerade. I de nyskapande diktverken Fredmans epistlar och Fredmans sånger skapade Bellman en alldeles egen värld, där udda existenser från rännstenen frotterade sig med antika gudomligheter och väsen. Själv levde han på stor fot i glada konstnärskretsar – ständigt balanserande på ruinens brant. I skuggan av karriären växte skulderna och tvingade trebarnsfamiljen Bellman att flytta Stockholm runt i ett allt snabbare tempo. År 1795 dog Carl Michael Bellman, nyss fyllda 55, plågad av lungsot, skörbjugg och gikt.
Med stor inlevelse och till ackompanjemang av Bellmans verk skildrar författaren Tomas Blom diktarens väg genom livet. Ett liv som slutade i moll och misär, men också efterlämnade en sångskatt som långt senare skulle tolkas och förnyas av bland andra Sven-Bertil Taube, Fred Åkerström, Cornelis Vreeswijk och Joakim Thåström.
