I de båda romanerna Bönder och herrar och Plogen och svärdet har Theodor Kallifatides berättat om människorna i den grekiska byn Jalos under Andra världskriget. I Den grymma freden, den sista romanen i denna triologi, är kriget, även inbördeskriget, över. Partisanerna har kapitulerat för den kungliga armén, och tiden är inne att omskola folket till sanna, kristna greker. Från det nerbrända Jalos har pojken Minos med sina föräldrar flyttat till Aten. Fadern är utan arbete och familjen lever i knappa omständigheter, men att Minos skall gå i gymnasium är självklart, och det är upplevelserna på hans väg till det vuxna och illusionslösa livet som bildar huvudlinjen i boken. Minnet av den döda Reveka lever ännu hos honom, men småningom tar nya upplevelser av kärleken över. Och bland kamraterna i skolan och kvarteret sker invigelsen i vuxenlivet.
Likt Jalos i de båda tidigare böckerna bildar denna gång Aten, med dess uppvaknande efter kriget, bakgrunden till en krönika, där grymma scener och ömma, burleska och gripande, växlar med varandra i att väcka läsarens intresse och förståelse.
