Ossian Friedell är en fascinerande blandning av jordfast och lösryckt, av dröm och verklighet. Av sin mor har han ärvt fabuleringsförmågan, av sin far det inåtvända, grubblande. Där livsuppgivelsen hos fadern tar sig uttryck i sadism – Ossian är resultatet av ett möte mellan eld och vatten, mellan Amande Flyckt och Elias Brage, mellan pigan och husbonden, mellan fantasins sega styrka och råhetens, bitterhetens, ensamhetens – dröjer den hos Ossian som en oförmåga att genomföra ett arbete, att ”bli någonting”. Barndomsårens helvete följs av sporadiska ansträngningar – Ossian spelar violin men har inga ekonomiska möjligheter att förkovra sig; Ossian målar men blir aldrig någon erkänd målare; slutligen skriver Ossian romaner...
Ossians livsöde skildras av Ljungquist med en rikedom på humoristiska detaljer, en berättarförmåga att en fantasins kraft som gör Ossian till ett imponerande och djupt gripande verk. Ossian är en människa på väg från det okända till det okända; men de brottstycken av hans liv vi ser bildar ett sällsamt mönster: det är som vi skulle se allt det mest sammansatta i konstnärsödet – dess lidande, främlingskap, dess samhörighet med det bästa i människonaturen, dess ”vördnad för naturen”, dess enhet och splittring – framhävt i ett språk av utomordentlig valörrikedom.
Bo Carpelan